Vårträffen 2017 på Hanaholmen

Hej!

Vårträffen 2017 på Hanaholmen var en succé. 29 svensklärare från olika yrkeshögskolor deltog i vårt seminarium. Vädret var soligt, ganska kallt men vackert. Varje år är det så fint att träffa kollegor från hela Finland. Det bästa med hela programmet är (tycker jag i alla fall) att man får diskutera och dela sina åsikter, idéer, bekymmer och förslag. Vi får skratta tillsammans, lära oss någonting nytt och ha det roligt. Stämningen var positiv och motiverande. Här ser du en del av deltagarna:

foton från seminariet.jpg

Ett varmt tack till projektledaren Tiinaliisa Granholm från SvenskaNu som hjälpte oss både finansiellt och organisatoriskt! Ett stort tack också till Svenska Kulturfonden för finansiellt stöd som möjliggjorde Vårträffen 2017! Tack också till alla föreläsare och aktiva deltagare som skapade en varm och trevlig stämning!

Jag måste verkligen säga att maten på Hanaholmen är underbar, ett varmt tack också till köket!

 

 

Svenska språket i Finland – en attitydsfråga?

Marita Suomalainen

Jag tittade på ett TV-program där två ordförandekanditater för Sannfinnarna intervjuades. Deras argumentation fick mig att börja tänka på språket och hur känslomässigt det finska folket och dess representanter i riksdagen ställer sig mot att prata och höra svenska. Ja precis, även på den högsta toppen av finländskt beslutsfattande!
Ett påstående av Sampo Terho blev etsat i mitt minne: han nämnde i en och samma mening flyktingsfrågan och ”tvångsvenskan”, om hur nöjd han var att han hade lyckats med de båda. För mig är dessa två saker i helt olika korgar. Flyktingar flyr från sina hem för att behålla sitt liv, det är alltså frågan om livet eller döden. Vilket språk man talar eller om man kan mer än ett språk har nog inte riskerat någons liv. Ibland även just det motsatta: att språkkunskaper har räddat liv.
Det var för mig ofattbart att en sittande politiker och minister kan tänka på det sättet. Han själv behöver nog använda både svenska och finska i sitt jobb i riksdagen och regeringen. Han är opinionsbildare och kan med sitt exempel påverka otaliga människor.  Tänker han inte alls på vår ungdom? Hur många dörrar stängs av de unga människor som inte förstår språkens betydelse i det framtida arbetslivet när de väljer att inte ha de frivilliga svenska kurserna? Och bara för att han själv av någon konstig anledning inte tycker om det svenska språket.
Att tycka om något språk, att hata ett språk, att ogilla ett språk. Låter inte dessa fraser vara yttrade med känsla och attityd? Finland har två officiella språk som alla finländare borde kunna, så står det i vårt språklag. Känslor borde inte ha någonting att göra med lagar. Kan det som hände före 1809 fortfarande påverka människors tankesätt här i Finland? Att vi var en del av det svenska riket och beslutsfattarna talade svenska och allt det officiella var på svenska? Vi borde börja fokusera oss på framtiden istället för det gamla.
Redan nu har vi lärare i yrkeshögskolorna märkt hur nivån på kunnandet av svenska har sjunkit. Hur kommer läget att vara om några år, när eller om all inlärning baserar sig på frivillighet? Tonåringar tänker tyvärr sällan så långt som till det blivande yrket och möjliga arbetsplatser. Den frågan slår dem när de kommer till yrkeshögskolan – och då måste de börja om från början med att lära sig svenska.
Över 200 studeranden runt om i hela landet har anmält sig att delta i min svenska repeteringskurs på nätet som äger rum nu under den kommande sommaren.   Nu är de tvungna att lära sig svenska, för att klara av examen på yrkeshögskolan, det har de själva märkt. Och för ganska många av dem kostar det pengar att delta i kursen.

När din före detta svensklärare kontaktar dig

”Godkänn vänförfrågan”. Jag hade fått ett meddelande via LinkedIn. Namnet lät bekant men det tog en liten stund innan jag kom ihåg vem det var fråga om. Hur i all världen var det möjligt att han mindes mig? Det var ju min första svensklektor från Kiel/Tyskland som ville kontakta mig!

Ett namn kan framkalla så många minnen. Det var en mycket trevlig tid vid Nordiska fakultetet på Christian Albrechts- universitetet i Kiel. Jag började mina studier inom Nordisk filologi (som var mitt huvudämne) under hösten 1993 och blev färdig i maj 1998. Under de första åren lärde vi oss bland annat att läsa, förstå och oversätta fornisländska (!) och runor. Under det första året valde vi också ett nordiskt språk och senare ett språk till. Senare analyserade vi skandinavisk litteratur, deltog i exkursioner till nordiska länder, föreläsningar, kurser, valfria språkkurser etc. etc. I slutskedet skrev vi examensarbete.

Jag bestämde mig för att börja med svenska som första språk. Min första lärare var mycket vänlig, hjälpsam och han motiverade oss. Det kändes så mysigt under hans lektioner. Vi använde en reader som han själv hade gjort. Under den första hösten lärde vi oss grunderna och det överraskade mig hur lätt det kändes att lära sig svenska! Tyska som är mitt modersmål och svenska är besläktade språk men man måste ändå akta sig för ”falska vänner”. Till exempel betyder det svenska ”fast” ”nästan” på tyska.

En gång i slutskedet av någon språkkurs bjöd vår lärare oss hem till sig och vi lagade tillsammans ”Janssons frestelse” och drack lite öl :). Det var verkligen en lärare som fick oss att samarbeta och att få en samhörighetskänsla. Hans undervisning är ett bra exempel på att en motiverande undervisning kan ge vingar. Vilken förebild!

Min före detta lektor arbetar fortfarande vid samma universitet och han håller på att planera en exkursion till Gotland. Det skulle vara så roligt att träffa honom igen någon dag.

InstagramCapture_e1b65fc8-39d4-4ad3-b8fb-7b531706b6c7_jpg
Jag önskar er alla en trevlig vår! Lena